Gamla texter.
Så gamla att jag och Nathalie inte ens hade börjat prata om framtiden än. Gamlare än livet typ.
Jag vill fan ta livet av mig. Varenda jävla dag. Men varför ska jag göra det, jag är ju fan redan död. Och vad väljer man? Att vara död och begravd eller att vara död och ändå finnas där för dom som behöver en? Jag valde iallafall det andra. Men det är fan inte lätt. Att vakna upp och dra sig till ett ställe man hatar varje morgon. Ett ställe där kraven är högre än man lever upp till och stressen och pressen är större än hoppet man lever på. Vissa dagar kommer man inte ens upp ur sängen, tankarna är som klister och du sitter fast.
Jag minns nästan ingenting. Det känns så jävla logiskt. Faktiskt. Jag har ju inget liv, och därmed inte heller någonting att minnas. Jag har sjunkit så jävla lågt, och här på bottnen når jag inte upp till det som betyder mest. Alla flyter med strömmen medans jag sitter fast mellan två stenar här på bottnen. Och mitt ända sällskap är mina tankar.
Jag vet oftast själv inte vad jag tänker på. Jag försöker tänka bort mina tankar genom att sitta vid datorn. Jag kan helt plötsligt bara stanna upp och inte fatta själv vad jag gör, tankarna tar över. Det är då jag försvinner. Bara ligger där och gråter. Och alla ser men ingen bryr sig. Alla säger att jag ska prata om det och det är ju fan det jag gör men va fan hjälper det om ändå ingen lyssnar!? Jag kanske inte alltid visar VARFÖR eller NÄR jag är lessen men jag orkar inte bry mig. För ingen annan gör ju det, hade dom gjort det så hade dom märkt det ändå. Vissa kanske lyssnar på vad jag säger men ingen lyssnar på vad jag menar. Hur fan ska jag klara av detta!? Jag är HELT ensam. Jag orkar inte mer. Det är sant det folk säger, jag kommer aldrig bli musiker. Jag har förstått det nu. Jag har inget hopp kvar. Jag gömmer mig bakom namnet jag fick. Jag är osynlig. Folk väntar på att jag ska falla. "Hon behöver ingen hjälp med skolan för hon klarar betygen" VAD FAN!? Okej, jag får helt enkelt jobba NER betygen innan folk fattar!? Är det helt jävla okej att någon ska känna sig så jävla pressad att prestrera bra att den inte ens dyker upp till skolan? Jag snackar inte bara om mig själv.. Är det normalt att sitta ensam i ett rum och inte kunna koncentrera sig ens då? Börja gråta för att man ser sig själv sjunka lägre och lägre. Gå från den glada positiva pluggtjejen till en människa utan hopp. Det spelar ingen roll vad folk säger, jag har inget hopp. Jag orkar inte längre. Det kanske händer nu. Men jag kan fan inte lämna henne. Och hon kallar mig otacksam... Och för att fortsätta med ämnet med folk som ser - vill se - mig falla, vafan: "det är inte så farligt"... Jag är arg för det. Jag har varit det sen jag hörde det och jag kan inte släppa det. NÄR är det "farligt" !? När man redan har tagit självmord, är det då det blir så kallat "farligt" !? Verkar ju så iallafall. Jag hatar allt. Jag säger det ofta, men nu menar jag det. Jag. Vill. Dö.
Jag ska inte ta mitt liv nu. Inte NU. Jag säger inte att jag aldrig kommer göra det, jag kommer inte dö 'naturligt'. Men jag kommer inte dö nu. Dom flesta gråter nog när dom tänker på döden, jag är precis tvärtom. Jag gråter när jag tänker på livet. Döden är nästan som ett slags hopp för mig. Svårt att förklara, men när jag dör kommer jag lägga detta helvetet bakom mig och bli fri.
Jag vill rymma. Jag vill göra något sjukt. Sitta i fängelse, vad som helst som tar mig bort från vardagen.
Skolan är bland det värsta som finns. Det har jag tyckt länge, och jag är inte ensam. Men folk fattar inte. Dom flesta vuxna och andra personer som tror dom vet bättre än mig säger att jag ska "fokusera", "kämpa på", "tänka på min framtid". USCH. Min framtid som inte finns är det jag allra minst tänker på... Jag tror inte på mig själv. Jag hatar mig själv. Jag gråter när jag ser mig i spegeln. Det är hemskt. Hemskare än det låter. Jag skadar mig själv, jag sårar mig själv och jag HATAR MIG SJÄLV. Alla hatar mig. Ingen vill att jag ska vara här. Ingen bryr sig. Alla skiter i mig.
Att jag gömmer mig är helt naturligt för mig. Jag är alltid ensam, till och med när jag och folk omkring mig. Vad folk än säger till mig och gör mot mig och gör för att jag ska må bättre så är jag ensam. Ensamhet är ingen känsla för mig längre. Det är något jag är. Jag är ensamhet. Jag har bara mig själv. Jag är den ända som kan förstå mig själv, även om jag behöver tänka länge. Jag brukar tänka så länge att jag somnar med mina tankar. Jag kan inte sluta tänka. Tankarna äter upp mig, samtidigt som jag inte kan leva utan dom. Utan tankarna är jag hel, och jag är ingen hel människa. Jag orkar inte vara glad. Jag vill inte vara glad. Jag är blind för verkligheten, och verkligheten är blind för mig. Verkligheten, det riktiga livet, är inte redo för någon som mig. Jag kommer förpesta hela världen med mitt hat. Jag trivs här, i mitt svarta virrvarr av tankar i en vilsen ensamhet. Det är här jag gör hemma.
Jag vill fan ta livet av mig. Varenda jävla dag. Men varför ska jag göra det, jag är ju fan redan död. Och vad väljer man? Att vara död och begravd eller att vara död och ändå finnas där för dom som behöver en? Jag valde iallafall det andra. Men det är fan inte lätt. Att vakna upp och dra sig till ett ställe man hatar varje morgon. Ett ställe där kraven är högre än man lever upp till och stressen och pressen är större än hoppet man lever på. Vissa dagar kommer man inte ens upp ur sängen, tankarna är som klister och du sitter fast.
Jag minns nästan ingenting. Det känns så jävla logiskt. Faktiskt. Jag har ju inget liv, och därmed inte heller någonting att minnas. Jag har sjunkit så jävla lågt, och här på bottnen når jag inte upp till det som betyder mest. Alla flyter med strömmen medans jag sitter fast mellan två stenar här på bottnen. Och mitt ända sällskap är mina tankar.
Jag vet oftast själv inte vad jag tänker på. Jag försöker tänka bort mina tankar genom att sitta vid datorn. Jag kan helt plötsligt bara stanna upp och inte fatta själv vad jag gör, tankarna tar över. Det är då jag försvinner. Bara ligger där och gråter. Och alla ser men ingen bryr sig. Alla säger att jag ska prata om det och det är ju fan det jag gör men va fan hjälper det om ändå ingen lyssnar!? Jag kanske inte alltid visar VARFÖR eller NÄR jag är lessen men jag orkar inte bry mig. För ingen annan gör ju det, hade dom gjort det så hade dom märkt det ändå. Vissa kanske lyssnar på vad jag säger men ingen lyssnar på vad jag menar. Hur fan ska jag klara av detta!? Jag är HELT ensam. Jag orkar inte mer. Det är sant det folk säger, jag kommer aldrig bli musiker. Jag har förstått det nu. Jag har inget hopp kvar. Jag gömmer mig bakom namnet jag fick. Jag är osynlig. Folk väntar på att jag ska falla. "Hon behöver ingen hjälp med skolan för hon klarar betygen" VAD FAN!? Okej, jag får helt enkelt jobba NER betygen innan folk fattar!? Är det helt jävla okej att någon ska känna sig så jävla pressad att prestrera bra att den inte ens dyker upp till skolan? Jag snackar inte bara om mig själv.. Är det normalt att sitta ensam i ett rum och inte kunna koncentrera sig ens då? Börja gråta för att man ser sig själv sjunka lägre och lägre. Gå från den glada positiva pluggtjejen till en människa utan hopp. Det spelar ingen roll vad folk säger, jag har inget hopp. Jag orkar inte längre. Det kanske händer nu. Men jag kan fan inte lämna henne. Och hon kallar mig otacksam... Och för att fortsätta med ämnet med folk som ser - vill se - mig falla, vafan: "det är inte så farligt"... Jag är arg för det. Jag har varit det sen jag hörde det och jag kan inte släppa det. NÄR är det "farligt" !? När man redan har tagit självmord, är det då det blir så kallat "farligt" !? Verkar ju så iallafall. Jag hatar allt. Jag säger det ofta, men nu menar jag det. Jag. Vill. Dö.
Jag ska inte ta mitt liv nu. Inte NU. Jag säger inte att jag aldrig kommer göra det, jag kommer inte dö 'naturligt'. Men jag kommer inte dö nu. Dom flesta gråter nog när dom tänker på döden, jag är precis tvärtom. Jag gråter när jag tänker på livet. Döden är nästan som ett slags hopp för mig. Svårt att förklara, men när jag dör kommer jag lägga detta helvetet bakom mig och bli fri.
Jag vill rymma. Jag vill göra något sjukt. Sitta i fängelse, vad som helst som tar mig bort från vardagen.
Skolan är bland det värsta som finns. Det har jag tyckt länge, och jag är inte ensam. Men folk fattar inte. Dom flesta vuxna och andra personer som tror dom vet bättre än mig säger att jag ska "fokusera", "kämpa på", "tänka på min framtid". USCH. Min framtid som inte finns är det jag allra minst tänker på... Jag tror inte på mig själv. Jag hatar mig själv. Jag gråter när jag ser mig i spegeln. Det är hemskt. Hemskare än det låter. Jag skadar mig själv, jag sårar mig själv och jag HATAR MIG SJÄLV. Alla hatar mig. Ingen vill att jag ska vara här. Ingen bryr sig. Alla skiter i mig.
Att jag gömmer mig är helt naturligt för mig. Jag är alltid ensam, till och med när jag och folk omkring mig. Vad folk än säger till mig och gör mot mig och gör för att jag ska må bättre så är jag ensam. Ensamhet är ingen känsla för mig längre. Det är något jag är. Jag är ensamhet. Jag har bara mig själv. Jag är den ända som kan förstå mig själv, även om jag behöver tänka länge. Jag brukar tänka så länge att jag somnar med mina tankar. Jag kan inte sluta tänka. Tankarna äter upp mig, samtidigt som jag inte kan leva utan dom. Utan tankarna är jag hel, och jag är ingen hel människa. Jag orkar inte vara glad. Jag vill inte vara glad. Jag är blind för verkligheten, och verkligheten är blind för mig. Verkligheten, det riktiga livet, är inte redo för någon som mig. Jag kommer förpesta hela världen med mitt hat. Jag trivs här, i mitt svarta virrvarr av tankar i en vilsen ensamhet. Det är här jag gör hemma.
Kommentarer
Trackback
